Arkiv för oktober, 2013

Dåliga jag

Linn bekände ju sina dåliga sidor härom dagen och jag tänkte också bjuda lite på mig själv. Detta blir inte vackert men jag tror att det är hälsosamt både för en själv och för andra att man gör en liten inventering. På bloggar överlag blir det mycket positivt och fint och mycket yta och om inte annat så funkar detta som motvikt. En påminnelse om att det är en helt vanlig syndare här bakom fasaden.
1. Jag är jättedålig på att äta hälsosamt när jag är själv. Frossar i cereals och mackor vid middagstid och orkar nästan aldrig laga något riktigt. Och så äter jag karkki och choko varje dag och dessutom flera gånger om dagen. Sen angstar jag över att bli tjock, fast för tillfället springer jag så mycket att det finns ingen risk. Och det i sin tur leder ju till en ond cirkel – mitt sockerintag vet nämligen inga gränser just nu.
2. Jag är HYSTERISKT rädd av mig. Om jag riktigt analyserar är jag rädd för nästan allting. Men mest är jag rädd för mörkret, för kackerlackor och ormar och för bolabisar och knarkare.
3. Jag är sjukt ANAL och blir grälsjuk när det är oordning. Om Scott lämnar papper och skräp i bilen eller stänker vatten på köksbänken (just nu är det ganska lugnt för vi har ju inget kök) och inte städar efter sig får jag oftast hepuli.
4. Paradoxalt nog stryker jag inte mina kläder. Förutom jobbskjortorna om det är riktigt, riktigt illa. Och definitivt bara på framsidan om man ändå ska ha kofta eller kavaj över.
5. Jag är jättedålig på att glömma och förlåta. Kan uppföra mig civilt utåt men har svårt att helt komma över oförrätter. Kan ibland bli så förhatlig att jag rentav snackar skit bakom ryggen på folk som gjort mig riktigt illa.
6. First thing när jag vaknar varje morgon förvandlas jag till tidsoptinist numero UNO. Tänker alltid att jag hinner nog. Kan ligga och snooza i trekvart för att sedan ta dusch, kaffe och smink på en kvart. Och så blir jag en elak människa för att jag blir tvungen att stressa. Sen gör jag EXAKT lika följande morgon. Och därpå följande. Eller så går jag upp 5 minuter tidigare och tror att jag har sjukt mycket tid och börjar typ diska.
7. Kan bli sjukt irriterad på höga och plötsliga ljud. Folk som trumpetsnyter sig eller motorcyklar utan ljuddämpare.
8. Tar stress för det mesta. Vad vi ska ha i matlådorna och hur vi ska måla väggarna som inte ens finns ännu. Att det ska finnas rena strumpbyxor till veckans alla dagar ifall man vill köra en kjolvecka och vad jag ska ha på mig till lördagslunchen. Ibland blir jag nästan stressad för att jag inte har läst bloggar på några dagar och behöver någon timme för att catcha upp. Eller för att jag har för många böcker och för lite tid.
9. Jag är skiträdd att folk ska bli arga på mig eller bara allmänt tycka illa om mig. Misstänker ibland att folk skrattar åt mig i hemlighet och har fester utan att bjuda mig. Det är så rysligt mycket högstadiet över detta att det är äckligt.
10. Jag hatarhatarhatar att säga fel på engelska. Och ännu mer hatar jag när folk ska hålla på och rätta OCH ALLRA VÄRST BLIR DET OM NÅGON SKRATTAR. Blir lika generad och tillintetgjord som en normal människa kanske skulle bli av att gå naken in i simhallen.

4 kommentarer

Andra veckan

Så var vi andra veckan in i karavanvistelsen. Det går okej nu. Så länge det inte regnar. Och man matar myrorna med Antrid så dom försvinner för ett par dygn. Sprejar lite bug spray i knutarna och så där. Så här… dåligt har jag aldrig bott och det är mycket lärorikt. Småningom inser man att det inte är synd om en som har det ‘så här’ för det är bara tillfälligt. Vi äger ju ett hus för böveln, ett hus som sakta men säkert blir ett hem. Ibland känner jag mig till och med riktigt lycklig.
Dessutom är det både befriande och rent av nyskapande att vända upp och ner på hela sin livssituation. I helgen satt vi till exempel och stirrade in i elden efter middagen både på lördagen och på söndagen. Pratade med varann. Lyssnade. Försökte sätta oss in i varandras tankegångar. Åt Oreos och verkligen kände smaken. En normkväll hemma i lägenheten hade vi satt på en film och tryckt i oss ett paket kex tills det bara fanns smulor kvar. Och det är också skönt, men jag märker nu att vi liksom bondar på tok för lite i vanliga fall. Det finns alltid saker som behöver göras och alltid saker man vill göra – men här, nu, är det liksom lättare att leva utan det ena och det andra. När mörkret faller är det eld och ficklampa som gäller för vi har ganska begränsad tillgång till el och så finns det ingen TV. Lagar mat på gasspis på gården och diskar med minimalt med vatten. Och jag märker att jag liksom stressar lite mindre och oftare tar dagen som den kommer, planerar inget på kvällarna och läser massor – både artiklar, böcker och bloggar.
Vad projektet golv beträffar så är det också på god väg. I fredags gjöt vi den sista ‘stumpen’ och i söndags lade vi ut några skivor chip board så man kan gå mellan rummen utan att behöva kliva i sanden. Börjar smått våga hoppas på julen nu. Som inflyttningsdatum alltså.

image

Och vädret är bra just nu. Så här vackert var Albury i eftermiddags när jag gick hem från jobbet. Vi hör om bränderna i NSW varje dag men här nere i söder brinner det inte. Ännu åtminstone.

Lämna en kommentar

Roughing It

Lite gladare nu. Det har gått några dagar och i fredags var både Skruttis och jag lediga. Känns så himla mycket lättare när vi är här tillsammans alltså. Har varit riktigt nöjd med situationen från och till faktiskt. Förutom att det har gått och blivit så kallt igen. Igår kväll var vi tvungna att ta ett bad för att värma oss efter kvällen på hockey planen för vi har ju inget värmesystem annars. Första badet för övrigt! Hade sovit så dåligt hela veckan också så det slutade med att jag somnade i badet igen, haha. Blir säkert ett bad ikväll också för man kan bara inte duscha när det är så kallt.

image

På gården just nu har vi gjort upp en liten eld.

image

Och på spisen står dagens middag. En one pot wonder med köttfärs, potatis, morot och tomatkross. Vegemite som krydda och så lite lök. Har haft cravings hela veckan efter exakt ett sånt här mål. Ser till och med ur som i mina drömmar.

image

Så en selfie på det.

Lämna en kommentar

Irrationell

Okej, jag HATAR att bo i husvagn. Tog tre dygn att fatta. Hur jag tänkte när jag trodde att det här kunde vara en bra idé vet jag ej. Nu vet jag bara ar det här kommer bli mitt livs äckligaste veckor fram tills projektet golv, väggar och tak i sovrummet är överstökat. Idag kvittade det till exempel fullständigt att klockan blev ledig kväll för jag hade faktiskt nästan hellre stannat på jobbet.
Så VAD är det som HAR HÄNT? Nåh, vi hade besök inatt. Jag tippar på kackerlacka medan Scott (som blev väckt ur utmattningssömn kvart i tre i natt) vresigt hävdade att det var en gräshoppa av något slag. Nappade den i ett wc-papper och slängde ut genom dörren. Sen var situationen över. För honom. För mig hade den först börjat.Så det var det med den nattsömnen. Jag skojar inte när jag säger att jag var uppe varje timme sen och kollade att det inte fanns fler. Dödstrött idag som följd och med lindrig dödsångest. Tänkte skriva ‘ni vet hur det är’ men det kanske ni inte alls gör, för det går inte att begripa omfattningen av en irrationell rädsla innan man upplever den själv. Det kan vara allt från clowner till mörka gränder eller öppna torg. För mig är det kackerlackor. SATAN VAD JAG HATAR DESSA KRÄK!
Nu ska jag gå hem och undvika husvagnen tills Scott kommer hem. Utifall att det skulle finnas någon där igen. Kommer att bli en lååång kväll.

2 kommentarer

Hönshjärna

Två dygn tog det innan nycklarna till garaget där den enda nyckeln till husvagnen förvaras var försvunnen. Detta kom jag på exakt kvart över fem när jag skulle gå från jobbet. En ny thunder storm var på ingång och jag ville så väldans gärna hinna in någonstans innan ösregnet. Precis då kom jag också på att telefonen låg hemma i vagnen och inte i väskan. Morjens.
Så jag ställde mig och ringde runt från jobbet medan kollegorna stod och trampade med fötterna. Scott var på jobbet ju och Nicole som jag hade tänkt att skulle rädda mig jobbade sent. Slutligen bestämde jag mig för att acceptera en erbjuden bilskjuts och så klättra in genom ett fönster. Alltså jag som alltid är så organiserad. Har glömt nycklarna kanske två gånger i mitt liv. Detta är påföljden av karavanliv.
Nu ikväll har jag varvat sakletning med lite handtvätt och strykning. Allt går, men jag lyfter på den fiktiva hatten för folk som höll hus på den tiden när man inte hade tvättmaskin.
Nyckeln hittade jag också till sist – i lådan med bykknipor naturligtvis.

image

Nu ska jag ligga och slappa hela kvällen. Det har sina fördelar att man inte kan göra så mycket efter att det blivit mörkt. Funderar på att förstöra livet för mig själv och börja med en ny deckare. Igår läste jag baksidan och lade genast bort den – man kan inte läsa om mord medan man bor i ovan husvagn.

Lämna en kommentar

Insikter

Det här med förändring – alltså jag tycker helt jättemycket om det, men jag kan inte påstå att jag är särskilt bra på det. Tror det bor en liten autist i mig i det hänseendet, för jag mår inte alls bra av att inte kunna rutinerna. Inte veta hur lång tid saker tar och att liksom inte kunna veta exakt vad man kan och inte kan förvänta sig. Har också stort behov av att planera och fixa matlådor samt att veta när man nästa gång har tillgång till tvättmaskin. Inget living on the edge här inte.
Det är andra natten i husvagnen inatt. Och första kvällen utan Scott. Och är det inte typiskt att det ska ösregna och åska just en sådan kväll när man annars också känner sig lite borttappad!?
Var ute och sprang en kort måndagsrunda genast efter jobbet idag och så hade jag grand plans på att bidra lite till projektet HEM och måla några dörrkarmar, men jag hann bara äta en laxmacka och tvätta några strumpor för hand innan mörkret föll. Fick stressdiska i skymningen och så låste jag in mig i vagnen strax efter. Vågar inte gå ut mer. Jag är så ruskigt mörkrädd på nya platser.
Sen tror jag dessutom att jag har valt fel golvkakel. Det ser förvisso stiligt ut, men VARENDA dammtuss syns och STÖR jääättemycket. Borde ha gått för ett mindre snyggt, men ack så praktiskt beige eller brunt kakel för jag orkar inte ens med tanken på att gå omkring och putsa hela tiden. Orkar dock ej heller med tanken på att det inte skulle vara helt perfekt, hela tiden. Har lagt ner så mycket kärlek, pengar, resurser, idéer och arbete att jag inte STÅR UT om inte den färdiga produkten är helt jävla ENASTÅENDE. För evigt. Realist? Not so much. Positivt är däremot att kristallkronan fortfarande är sååå RÄTT och att badkaret står stadigt på fyra ben och inte gungar det minsta vilket jag hade tänkt att det kanske skulle.

image

Annat positivt är att vi är en dörröppning fattigare, helt enligt önskemål…

image

…och att golvet tar sig. Gjöt ‘stumparna’ i sovrummet och i hallen i helgen.

Lämna en kommentar

Syrenkärlek

image

För lite drygt ett år sedan gick min Mommo bort. Det var ett gränslöst jobbigt faktum att handskas med så här från andra sidan jorden och att inte kunna vara med och ta farväl är något jag fortfarande kan harma mig över. Skulle lagt blommor på kistan och hållit tal och pratat och BERÄTTAT för ALLA vilken UNDERBAR människa hon var. Har dåligt samvete men mest är jag rädd att det var saker som blev osagda och att hela världen liksom inte fick veta HUR oändligt viktig hon var för just MIG.
När jag flyttade till Australien och vi kramades den där sista gången lovade jag henne att skriva. Och jag skrev, handskrivna brev som jag inte gjort sedan jag hade brevvänner i lågstadiet. Skickade lite choklad ibland och en gång i Tannum Sands hade jag hittat tre så vackra små vita snäckor som jag stoppade med i ett kuvert. Tänkte att hon skulle gilla och Mamma skickade en bild på hennes händer som höll snäckorna och jag visste att de hade träffat precis där de skulle – i hjärtat. Min Mommo. ❤

I vår trädgård bakom huset står en stor vit syren. Den blommar just nu och doftar så härligt och varje gång jag går förbi tänker jag på Mommo. När vi var små fanns nämligen världens största lila syrenhäck bakom hennes hus och hela trädgården doftade om somrarna. Under häcken var det evig skugga och alltid lite svalt och där sprang vi av och an mellan trädgården och grönsakslandet i de små gångarna mellan grenarna. Samlade de lila blommorna och blandade dem med den svagt röda jorden och låtsades någonting som jag inte minns. Det var något magiskt över den platsen.

Jag är så glad att vi har en egen syren. Och så glad att dofter kan föra med sig sådana minnen. Om jag blundar är jag där. Och jag är kanske 10 år och det är sommarlov som aldrig tar slut. Och vi har picnic på turkosa yllefiltar under björkar som prasslar i vinden och vi äter russin ur Tupperware-burkar och dricker alltför stark apelsinjuice ur skrapade och slitna Iittala-glas. Cyklar Jopo av och an till postlådan, köper jordgubbsglass i butiksbilen och läser B. Wahlströms flickböcker.

Och om vi blir hungriga får vi plättar på prickig tallrik och vi hjälper till och blandar plättsmeten så fort att det stänker och Mommo blir inte arg fastän hon förstår att vi gör så med flit ibland. Och hon kallar mig Ulla av misstag för så heter min moster och vi skrattar. Varje gång. Och vi gungar alltför högt i trädgårdsgungan och ibland letar vi skatterpå vinden. Och Mommo bakar bullar utan russin och ger oss världens bästa sommarminnen.

4 kommentarer