Ponnyn och dansarna

Så var en helg igen över. Fattar inte att det alltid går så fort. Eller egentligen gör jag väl det för vi är verkligen igång precis HELA helgerna. Men det är så jävla bra nu och motiverande när det verkligen går framåt.
I lördags lade vi golvet i hallen och idag har Scott fixat klart en garderob och sånt där smått. Köpte också en grann (som i snygg) ”förvaringsmöbel” till sovrummet i lördags så nu är det adjöss med plastlådorna. Änteligen.
I eftermiddags fick vi sen besök av en kvinna som bott här i huset som barn/tonåring och hennes dotter. Tycker det är så obeskrivligt UNDERBART att vi har sån fin kontakt med familjen som hade huset innan oss! Damen som bodde här innan (hon fyller förresten 100 år nu i februari och är jättefrisk och kry!!!) har många barn och barnbarn och vi träffar dom titt och tätt på stan eller som idag när dom kommer hit.
Jag tänker som så att dom fanns ändå här i nästan 50 år och har självfallet ett känsloband till det här stället som jag så gärna vill respektera om jag kan. Jag kan nämligen själv fortfarande känna en längtan till fafas och famos gamla hus som såldes när jag var i tidiga tonåren och på samma sätt känns det fantastiskt att mommos lilla gård ”blev kvar i släkten” när hon gick bort förra året. För har man haft en fin barndom på ett ställe så är det liksom fint att också fysiskt kunna gå tillbaka och återuppleva. Därför känns det okej att ”främmande människor” kommer in till vårt hem och kollar runt. Och så är dom så himla glada och tacksamma att dom fortfarande får komma hit. Minns gångna tider men älskar samtidigt att vi ger stället ett upplyft. Bjuder gärna på det.
Vi har ju givetvis velat sätta vår egen prägel på det här huset men samtidigt känns det viktigt att hedra husets historia och då är det också jätteintressant att ha kontakt med tidigare ägare. Idag fick vi till exempel veta att det bodde en Shetlandsponny på bakgården här på sextiotalet (arbetade tydligen som gräsklippare) och att familjen som bodde här innan dess hade 12 barn och hade dansat sönder köksgolvet (!) så man fick renovera både golvet och hela norra fasaden i medlet av sextiotalet.
Som alltid när folk kommer hit och tittar för första gången minns jag hela vår historia här från början till nu och hur vi gick på visningarna och hur jag liksom kände att hela huset andades positiva vibes och en massa minnen och kärlek. Då sa hon kvinnan som hade bott här att det var precis så – glada och högljudda människor och en massa massa barn. Sånt kan absolut leva kvar tror jag.
Nu väntar en kort vecka för på tisdag har vi tagit ledigt och ska sticka ner till Melbourne en sväng och handla lite inredning. Kul att komma bort lite härifrån stan också. Och så skönt att det bara är 25 grader där nu. Vi har det fortfarande hett men idag var det ”bara” 37 och nu på kvällen tror jag temperaturen ligger på 27. Helt JÄTTEskönt!

image

Och så köpte vi blommor idag. Börjar ÄLSKA det här rummet så himla mycket!

Annonser
  1. #1 av Mam på 20 januari 2014 - 0:30

    Härligt med historia! Stället får en själ, ju. Ponny, åååh!

    • #2 av Lilla Lotta på 20 januari 2014 - 6:12

      Ja tänk att ha en ponny. Fast SÅ stor är den ju inte, den här tomten. 🙂 Vi tänker nöja oss med några kycklingar och den där taxen. ❤

  2. #3 av Tove på 20 januari 2014 - 3:23

    Och vad roligt att de där människorna som bott där hör av sig, är vänliga, och delar med sig av sina minnen! Jag kan tänka mig att det lätt skulle kunna bli bittert när nån vilt främmande människa köpt ens hem/släktings hem där man har en massa minnen. Faktum är att både min mommos hus och min farfars hus har rivits, och huset jag bodde i tills jag skulle fylla 13 står kvar men har ingen aning om hur pass det fick förfalla innan de som bodde där hade mognat tillräckligt för att börja fixa på det 😛

    Haha, jag vill också ha en levande gräsklippare en vacker dag 🙂

    • #4 av Lilla Lotta på 20 januari 2014 - 6:09

      Jo men exakt. Tänk vilken tur att dom är just såna som dom är. Vi får ju själva också ut en massa av att lyssna på deras historier och tycker det är såå fascinerande.
      Jag kan också tänka mig att det lätt blir bitterhet fast det beror säkert mycket på omständigheterna – och om man är okej med att sälja eller gör det för att man måste.

  3. #5 av tinasquire på 22 januari 2014 - 1:31

    Den där spegeln hade mina föräldrar när jag växte upp. Va kul och se, jag hade helt glömt bort :). Tina

    • #6 av Lilla Lotta på 22 januari 2014 - 6:03

      Det fanns faktiskt en sådan här i huset också tidigare (i badrummet) – insåg jag en dag när jag kollade på mäklarens bilder. Älskar den. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: