Arkiv för augusti, 2015

Linneskåp

Fick frågan om vad vi loppat på senaste. Sanningen är den att jag knappt satt min fot på ett loppis sen sommaren, men förra helgen var jag sedan iväg och verkligen storfyndade. Egentligen var jag på jakt efter ett köksbord att ha innan Scott hinner bygga vårt egna men det finns aldrig några fina, lagom slitna bord i trä. Så jag hade tänkt mig en snabbis på Vinnies i Lavington. In, kolla läget, ut och sen vidare för att handla brunch. Nå det gick ju sådär. Kom över inte ett utan två av mina kanske bästa ever loppiskap och det var det många andra som också tyckte. Så jag fick stå inne på loppisen och se mordisk ut i trekvart medan jag väntade på Scott och flakbilen och folk gick runt och petade på mina skatter trots stora röda SOLD-lappar på.

Här är i vilket fall den ena. Den som jag tvekade lite över för att den var täckt av fågelbajs ovanpå och såg allmänt trött och alldeles jättesmutsig ut. Det visade ju sig sen att det enda som behövdes var en rulle sandpapper och lite fix på lördagseftermiddagen och så några timmars rengöring på söndagsförmiddagen. Och nu kan det vara så att jag kanske aldrig har hittat något finare på second hand någon gång. Visste inte var jag skulle ställa den heller för i köket får den inte plats (sååå rädd att det ska bli för crowded) och i hallen hänger redan en stor klocka där jag hade tänkt mig att den hade kunnat stå. Helst vill jag ju ha den i alla rum men den får börja med att tjänstgöra som linneskåp i sovrummet.

IMG_0129

Det är något alldeles särskilt med kombinationen linneskåp och vitrin. Varför ska man inte ställa ut sina lakan för beundran på samma sätt som vinglas och Mariskoolar tänker jag. Jag har dessutom sansat mig och bara skaffat linne i lugna, diskreta färger. Lite navy, lite grått och mest vitt. Tycker det är så vackert. Fast jag kan bli så inspirerad ibland och vilja ha korall och senapsgult så blir det ändå oftast diskret till sovrummet.

IMG_0131

Ovanpå skåpet står min nygamla Barometer-lampa från Ikea som jag köpte för minst ett halvår sen och sedan har den stått och samlat damm i sin låda på hallbyrån. Vi är så hemskt dåliga på att ordna upp saker och ting här hemma när det fortfarande är kaos i de flesta rum och plötsligt kan man bli helt förvånad att man har en sådan här lampa till exempel. För trots att man gått och stört sig på den bruna papplådan i ett ljusår så blir också det normalt till slut – det sticker inte lika mycket i ögonen varje gång man ser den när man sett den tillräckligt länge… Ack detta projekt. Gör mig galen och så galet inspirerad på en och samma gång.

IMG_0132

Inuti har jag ställt ett annat gammalt loppisfynd som också samlat damm i evigheter. En lite gungstol i trä. En sådan där onödig souvenir från nån loppisrunda som Scott himlade med ögonen åt när det begav sig. Men nu dammsamlar den åtminstone inte längre när den står inuti skåpet.

IMG_0136

Här syns för övrigt vårt aningen taskiga golv också. Det är alltså något slags strukturella spånskivor som är helt asigt fula och antagligen aldrig kommer att bli täckt med plankor trots att jag replikerar om det varje gång någon kommer in här. ”Ajaj, när vi har så fult golv, men någon gång ska vi nog få plankgolv, det blir nog nästa projekt, ja Gud så fult det är….” Jag kan dessutom berätta att dom heller inte blir snyggare med tiden. Särskilt inte om man till exempel har hund som springer ut och in på lerig gräsmatta. I köket ser golvet helt fasansfullt ut. Skura kan man ej heler då ytan är helt osannolikt porös och suger åt sig precis allt som det råkar komma i kontakt med… Gräs, lera, champinjoner stekta i smör och kaffe.

IMG_0154

De flesta fläckarna är Dorisens fel. Förutom kanske kaffet. Det efterlystes också fler hundbilder och det ska också komma. Ska tillägna varsitt inlägg åt Dolores Dachshund och Bazunga. Båda hundarna matchar dessutom linneskåpet konstaterade Scott just.

IMG_0140

Detta är ett annat hörn av sovrummet. Det här är just nu min sida av sängen och sällan vanligen så här städigt. Det var något annat jag tänkte på igår att vi fortfarande inte kan bestämma oss för sida i sängen. Vi har bytt kanske elva gånger på knappt två år och det känns som att det inte slutar här. Jag växte upp i ett hem där man hade bestämda platser vid matbordet och jag tror att mina föräldrar alltid har sovit på samma sida i sängen. Så det är helt klart normen att man har sitt, men här är det lite hipp som happ. Blir lite som det råkar bara.

IMG_0138

Och dettä är mitt favorithörn av sovrummet. Som jag älskar den lilla väckarklockan till exempel.

1 kommentar

Som att transportera bajs i uppförsbacke

Den här stunden har jag väntat på hela veckan. Fredag kväll och tyst i huset. I ett ledigt i ögonblick i lördags började jag på en ny svensk deckare och det har kliat i fungrarna hela veckan att få kasta sig i soffan, framför brasan. Och sluka. Har stulit några kvarter nu och då under veckan också men för det mesta har jag jobbat på en inlämningsuppgift på kvällarna och så har jag tränat. På dagarna har jag jobbat.

Idag var en sådan där jobbig jobbfredag när det mesta gick fel och det kändes som att man fick kämpa exakt hela dagen. Like pushing shit uphill. En förbannat bra liknelse när det känns som att varje steg man tar, tar en två steg bakåt. Ungefär så. Men så blev det ju fredag eftermiddag till slut och jag kom hem och tog på mig en neongul jacka och gick en promenad i vårkvällen medan jag pratade med mamma i telefon. Eller jag pratade och stackars mamma lyssnade. Kände hur jag bara bubblade. Det mesta är så bra just nu. Och så är ju våren på väg. Kanske det allra bästa med detta nu. Att årets bästa tid ligger framför oss och att det inte kommer bli riktigt kallt igen förrän i April. Sen när vi la på var det tyst och skymning och lyckan över att det är helg spred sig.

Nu innan jag plockar fram boken tänkte jag köra några vardagsuppdateringar sedan senast. Det var ju ett tag sen.

  • För att fortsätta lite på temat hemma/borta/identitet så kan jag nu meddela att min ansökan för medborgarskap antagligen ligger längst under i en hög på någons dammiga skrivbord hos Immigration i Melbourne. Förutsatt att den inte kom bort i posten. Gjorde en snabb googling precis för att hitta någon statisktik över hur mycket post som kommer bort varje år -för jag minns att det ska vara huuur mycket som helst- men hittade ingen så nu hoppas jag på det bästa. Orkade inte satsa pengar heller på registered post så snodde ett A4ans kuvert från jobbet, tejpade över loggan med vita klistermärken och köpte ett vanligt frimärke bara och skickade iväg mina 20 sidor. Känns inte lika livsavgörande som mitt första visum – kanske för att den här ansökan vägde åtminstone 1kg mindre än den första och att den kostade åtminstone 4000 dollar mindre. (Nu har dom för övrigt höjt avgiften på partnervisum till över $6000!!! Så gift er hellre med någon som man inte behöver betala sig sjuk för att öht få leva tillsammans med.) Hoppas dom hör av sig snart i vilket fall. Tycker det är så omåttligt spännande att få bli medborgare. Tanken att ha australiensiskt pass gör mig så exalterad och så har jag i huvudet planerat en medborgarskapsfest i vår sjaskiga trädgård som inte ser fullt så sjaskig ut i min plan.
  • Jobbet ja. Idag pushades shit uphill men i vanliga fall brukar det vara bättre. Vi har ju som bekant husets bästa sektion och efter min årliga review precis innan semestern har det kännts bättre än någonsin. Fick jättebra feedback då och var både glad och förvånad eftersom det inte hade pratats särskilt mycket under året om hur det liksom har gått för mig egentligen. Har gjort en massa fel och fått göra om ändlöst många uppgifter och eftersom det här är min första roll i branschen så har jag liksom helt saknat något att jämföra med. Inte vetat om det är okej eller om jag kanske bara är lite hopplös. För det mesta har jag känt mig långsam, trögfattad och allmänt korkad under året som gått. Alltid steget efter. När andra pratat har jag inte hunnit med i takten och jag har fått googla grejer som en dåre i efterhand för att hänga med i svängarna. Det här har varit det jobbigaste året någonsin karriärmässigt och jag har känt att jag har fått ge 110% varendaste en dag för att ändå inte kunna prestera helt felfritt. Det har varit otroligt påfrestande och jag har tvivlat, gråtit hemma på kvällarna, varit rasande på min egen oförmåga och varit trött mer än jag inte varit trött. Men det har varit fantastiskt också. Jag har fått fint stöd från min mentor och jag har hela tiden känt mig välkommen och uppskattad som person även om jag inte haft lika mycket substans att komma med som alla andra omkring mig. Och jag har sett en mening med det hela. Har hela tiden sett det här som en enorm möjlighet och som ett sätt att skaffa försprång i karriären mot alla andra studenter. Ett drygt år har nu gått och jag är inte närapå fullärd. Kan inte ens hälften av allt som finns att kunna. Knappast ens en tiondel. Men jag kan redan massor. Och det blir lättare för varje vecka som går och jag kan känna att det allra värsta redan är över. Kan eventuellt dra den där gränsen vid före semester och efter. Som att den markerade en viktig milstolpe och att jag fick en massa perspektiv medan jag var borta. Hann också reflektera över den feedback jag fick precis innan och kände hela tiden att det kommer bli okej att återvända till jobbet. Och det blev det. För några veckor sedan blev jag dessutom befordrad! Inget jag aktivt drivit på själv eller ens tänkt att jag skulle varit redo för redan nu men uppenbarligen finns det någon annan som ser min potential. En enorm klapp på axeln känns det som om jag ska vara ärlig. Som ett uppmuntrande vi har sett dig och hur jävla mycket du har jobbat för det här och fortsätt så här så blir det bra. Hade egentligen bara behövt de orden för att känna att allting under det här året varit värt något men jag är självklart överlycklig för att ha det så här officiellt också. Sen tror jag att det fanns en viss ödmjukhet att hämta i den där absurda situationen att vara 28-29 år gammal och befinna sig i en situation där man till en början är helt beroende av en annan människas hjälp. Jag hade eventuellt hunnit bli lite väl självsäker på mitt gamla jobb och att bli påmind om att man inte kan ett skit när man hamnar i en helt annan situation har varit hälsosamt. Jag tror att jag kanske är en lite bättre person med lite bättre förståelse nu.
  • Studierna då? Hade anmält mig till två kurser som vanligt för den här terminen och så var jag så himla duktig och ansvarskännande att jag började plugga redan i Europa för att terminen satte igång under min sista vecka i Finland. Satt på mammas kontor och kollade föreläsningar online och låg i min gamla säng och läste corporate law några vita nätter i juli. På Singapores flygplats satt jag med statistikboken och krigade. Sen kom jag hem och vardagen liksom exploderade i ansiktet på mig den där första veckan. Det var ouppackade väskor (min rinkka stod kvar i hallen så sent som i söndags faktiskt) och tekniska svårigheter med Excel (jag är världens största Excel idiot!!!) och lunchlådor och damm överallt och jag var så sanslöst stressad. Och så var det kallt och hela tiden fick man vara på alerten för att inte brasan skulle slockna i spisen och allt var bara för jävligt. John var här två gånger under första veckan och hjälpte till med Excel och jag bara kände att det inte gååår! Fick panik och dog nästan av prestationsångest men fattade till slut beslutet att skippa Corporations Law kursen för att helhjärtat kunna koncentrera mig på statistik. Det har varit för jävligt så fort det handlat om Excel men annars har jag tyckt att det har varit riktigt roligt faktiskt sen när jag kom igång. Mycket grafer och kurvor och siffror och formler men jag brukar tycka om sånt. Insåg sedan när det lugnat sig lite att det nog hade funkat att gå båda kurserna iaf men då var det för sent att hoppa in igen och på det här sättet har jag ändå kunnat ha lediga helger och hunnit bra med träning också under veckan. Den effektiva högpresteraren i mig får dock fortfarande lite panik när jag tänker på att jag slösar bort tid som jag hade kunnat lägga på att plugga klart lite fortare men jag försöker lugna mig och njuta av att kunna ha ett liv också.
  • Renoveringen har inte framskridit nämnvärt sedan jag reste. Eller kom hem för den delen. Medan jag levde loppan i Europa hade Scott fått kakelfogarna på plats. Nästan. Det finns fortfarande några detaljer som behöver fixas men det är som att luften liksom gått ur oss. Man orkar mindre när det bara regnar och ruskar och är kallt. Nu i helgen när det var soligt var vi däremot både iväg och loppade storfynd samt vårtädade hela himla huset. Helt oerhört med tanke på att vi dammsugit kanske två gånger sedan jag kom hem och att gräsmattan inte blivit klippt sen i maj någon gång. Kanske april. Så nu är det onwards and upwards som gäller. Särskilt när hockeysäsongen definitivt är över om drygt två veckor. Tre söndagar kvar sen är det slut. Då ska vi fixa nya ytterdörrar och lägga nya rör längs husets norra sida och spika upp lister runt köksfönstren och kanske börja riva tillbyggnaden på baksidan om vi hinner.
  • Föregående punkt leder oss in på hockey. Den här tiden på säsongen är eventuellt roligast på hela året för nu är det final. Första semi-final nu på söndag. Mina pojkar ligger etta i serien så vi har god chans att vinna men det har vi haft tidigare år också och ändå förlorat. Vet att det är fysiskt möjligt men allt handlar ändå bara om 70 minuter söndagen den 13 september och de lagen vi möter är självklart duktiga också. Ska bli skräckblandat spännande att vara med i år igen dock. Jag minns besvikelsen 2013 när vi kom tvåa och så glädjeyran 2014 när vi äntligen vann. Så stolt och lycklig då. Då var man på topp. Säsong 2015 har dessutom varit roligare än tidigare år såtillvida att jag fått många nya polare också genom hockeyn. Fruar och flickvänner och deras vänner. Communityn är lite som en småstad där alla känner alla och jag har hittat några riktiga guldkorn tror jag.
  • Den där klichén om att hunden är människans bästa vän har en viss sanningshalt. Vi är galna i våra små fjantar. Dorisen var helt till sig när jag kom tillbaka och hoppade högre än någonsin förr så fort jag kom hem från jobbet den där första veckan. Basillen var mer på sin vakt och jag är övertygad om att han glömt bort mig under tiden. Som han skällde när jag kom in. Skäller nästan alltid på främlingar men nu var det som om jag var hans största hot i livet. Fast sen blev vi bästisar igen förstås och livet fortsatte som vanligt. Tills i lördags när Herrn först kräktes i sängen (vår säng!!!) och sedan kissade på en loppad möbel som vi tillfälligt hade ställt i köket. Nu är det andra bullar och hundarna sover själva igen. Saknar att ha dem hos mig på natten men hundspya alltså. Inget pris jag är villig att betala för att få krama hund. Kramar dom på dagen istället.

IMG_0128

Livsnjutaren i egen soffa. ❤ Den här soffan alltså, sån sjukt dålig kvalitet. Ett och ett halvt år sen vi köpte den nu och se hur den noppar sig där på ryggstödet. Och skumgummit i dynorna plattades till nästan genast. Så den har blivit hundsoffa.

5 kommentarer

Europa 2015

Egentligen har jag inte alls tid men det känns viktigt att ta tag i det här nu ock skriva en reseuppdatering som jag gjorde förra gången. Europa 2013. Har läst den nu igen precis och verkligen känt och kommit ihåg exakta små stunder från juni/juli för två år sen. Hur fantastisk att ha sen om en evighet när man igen har glömt detaljer. Sen så fick jag en liten klump i halsen också när jag läste detta:

”Så stod dom där, dom allra finaste, med tårar i ögonen och såg mig försvinna igen en gång. Pappa ville att jag skulle vinka från securityn så han kunde ta en bild men jag var ful och gråten i ansiktet. Viftade bara snabbt och orkade inte se deras ledsna asnikten mer. Vi talade ganska mycket om det här med Mamma nu när jag var där. Att det är ett liv av saknad man har valt åt sig. För hur man än gör är det någon som måste sakna någon. När vi bor här är det jag som saknar mina och när vi bodde där var det han som saknade sina. Skulle vi bo halvvägs tillsammans skulle båda sakna alla. Och skulle vi bo var för sig skulle vi gå sönder.”

Det skär i hjärtat. Dom allra finaste. Med tårar i ögonen. Och att det är mitt fel. För att jag har valt att bo på andra sidan jorden dit det tar mer än ett dygn att resa och en liten förmögenhet i pengar. Det här är ju den eviga baksidan av att bo på ett helt annat ställe än sin familj och man kommer inte ifrån hur jävla ont det gör de stunder när man ska bryta upp. Att leva sitt liv på olika ställen har hittills funkat i vardagen. Det är liksom inte konstigare än att bo i Åbo medan resten av familjen bor i Borgå. Men alltså dessa stunder när man ska skiljas tar fan knäcken på mig. Kan inte tänka på den där sista kvällen, Kan inte se på bilderna jag har i telefonen. Kan inte, kan inte, kan inte. För om jag tänker på på lugnet på flygplatsen, på Pappa som köpte hotdog och Johan som tjatade om dyrt kaffe och flygplatsvagnen som var fullastad med bagage och på hur vi köpte Taffel chips till resan till mig… så får jag liksom nästan andnöd och det känns konstigt i bröstet. Som ångest men värre. Orkar inte älta det just nu, men det känns som att det är något som behöver analyseras vidare för att släppa. Så kanske någon gång i framtiden. Men just nu ska vi kika på resan. Jag kör samma rubriker som 2013.

Flygresorna

Jag måste säga att jag aldrig någonsin hade kunnat föreställa mig att det skulle gå så här smärtfritt att resa i 35 timmar i sträck. Vi började i iskalla Albury någon gång runt tre på morgonen och hann till Tullamarine med god marginal. Stod och grät vid samma utgång som för två år sen och jämrade mig över hur låååång tid det var tills vi skulle ses igen och att jag inte alls ville åka. Det är något med farväl som nästan dödar mig. När situationen sedan är över brukar det gå bra och så också denna gång. Planet var bara något försenat och jag som hade förundrat mig lite över att flyga lågprisbolag så långt som till Singapore blev positivt överraskad. Förutom att ingen fattade vad glutenfritt handlade om så jag fick ingen mat alls förutom en chokladmousse som man kunde läsa på förpackningen att var safe. Flygvärdinnorna bara skakade på huvudet och slog ut med armarna. Tur att jag hade med mig hembakt banana bread och en liten låda med rostade mandlar för annars hade en åttatimmars flygning som redan inleddes med hunger blivit helt unbearable. Satt sedan där som vilken snåljåp som helst och smaskade på eget mellanmål.

DSC_0045

Som bonus fick vi se Uluru. Hade precis fotat ett annat stort berg och tänkt tanken och så kommer det ett anouncement om att alla skulle kolla till vänster för där låg den. Svår att fånga på bild men nu har man iaf sett den. 🙂

Annars gick det som sagt bra. Jag satt bredvid en kille från Melbourne som skulle vidare till London från Singapore sen och när vi konstaterade att vi hade samma väntetid på sju timmar så blev vi vänner och åt både middag och drack kaffe och vaktade varandras bagage medan den andra hämtade ut boarding pass. Sju timmar kändes ärligt talat mer som två med vettigt sällskap.

Flygresan från Helsingfors gick också över förväntan. Jag hade med mig mina textböcker men efter middagen släcktes ju ljuset och min första tanke var ”vad fan!” men sen bestämde jag mig för att försöka sova jag med och det funkade. Sov hela vägen fram till frukost och kände mig nöjd. Sen sov jag halva flygningen till Melbourne också. Helt oerhört!

Första intrycket

Precis som senast så var det kallt. Landade ju runt 6 am och vad kan det ha varit, 13 grader och duggregn? Välkomnandet var desto varmare – hela kärnfamiljen stod där på Helsingfors-Vanda och sen åkte vi raka vägen hem och åt skandinavisk frukost. Mamma och Pappa hade bunkrat upp med en massa vetefritt bröd och jag var impad av hur mycket det fanns att välja på som var vetefritt utan att vara glutenfritt. Pluspoäng för Finland. Att det sedan också fanns kornmjöl, rågmjöl och så vidare var något jag var helt fascinerad av.

En dag bakade vi t.ex. en lingonpaj på kornmjöl.

Största intrycket

Vad ska jag säga här? 2013 var det absolut största intrycket att återse vårt Åbo-hem och hur klyshigt det än låter så minns jag den där känslan som igår. När hjärtat liksom slår lite snabbare och man blir varm och nostalgisk och lycklig och lite melankolisk för att det är över. Den här resans största stund får mig att känna på samma sätt när jag tänker tillbaka. Det var sista dagen. Jag hade joggat med pappa på morgonen och så hade jag pluggat i några timmar och sen så hade gästerna avlöst varandra. Folk som ville komma och säga hej ännu en gång. Mina yngsta kusiner var där, min morbror, två av mina Finlandsbästisar, folks barn, pojkvänner etcetera etcetera. Full rulle hela dagen. Vi kokade panna efter panna med kaffe och fyllde på kexfaten vartefter. Vi var så många i köket att det blev bastuvärme med man kunde iaf inte öppna fönstret för då hade innekatten kunnat få för sig att rymma. Så vi svettades i värmen och ljudnivån var hög. Jag tog farväl av älskade människor anefter och sen blev det kväll och plötsligt var bara familjen kvar. Ett lugn lade sig. Ulrika och Johan. Fafa och Chrisse. Mamma och Pappa. Och jag. Kvällen var vacker och jag hade börjat känna av den där avskedsångesten. Grät vid middagsbordet medan alla andra var tappra. Så jävla skör. För mycket kaffe och kanske för lite riktig mat. Känslorna bubblande precis under ytan. Och några timmar kvar till avfärd. Alldeles för mycket tid och alldeles för lite tid. Så vi satte oss i vardagsrummet för att slå ihjäl timmarna och Pappa plockade fram gitarren. Vi började försiktigt. Två år sedan senast. Vilka sånger var det vi brukade spela? Lite nervös och ovan. Någon kvart senare kom allt tillbaka och vi jammade som aldrig förr. Beatles, Oasis, Päivänsäde ja Menninkäinen, Dingo. Och så sjöng hela gänget Satulinna. (Försökte lyssna på den här hemma en gång förra veckan och fick stänga av. Fick samma avskedsvibes som när jag tänker på flygplatsen – så stora känslor så jag kan inte.) Avslutade med en suverän version av Hallelujah med syrran som jag önskar att någon kunnat spela in. Vi snuddade på proffsnivå om jag får säga det själv haha. Och Famo var med för jag hade hennes horoskophalsband i guld runt halsen och jag drog skorpion-berlocken fram och tillbaka medan vi sjöng i något slags nervös gest. Var darrig i hela kroppen av kaffe och miserabel i sinnet men samtidigt lever jag sällan så mycket i nuet som jag gjorde just då. Och med alla dessa personer i min absoluta närhet. Först efteråt fattar jag hur stort det var.

Mest överraskande

Att det kan vara så förbannat kallt i Finalnd i juni/juli. Alltså sämre sommarväder har man aldrig skådat. Däremot är det ju fantastisk att isoleringen funkar så bra att det fortfarande är så varmt att man ka hänga i shorts åtminstone inomhus.

Sen var jag också överraskad över hur dåligt jag sov nästan hela resan. Förutom i Prag och så första natten när jag nästan död föll ner i sängen i mitt gamla flickrum efter att ha envisats med att vaka från landning klockan sex på morgonen till 23 noll noll samma kväll. Annars hade jag jättesvårt att somna trots mörkläggningsgardiner och så vaknade jag stup i kvarten nästan varje natt.

Det jag saknat och fick uppleva igen

Att åka båt, även om det bara var roddbåt. Det var ju strandväder i exakt två dagar och en av dem var en fredag och då åkte vi ut till Hasselholmen utanför Borgå för lite häng i eftermiddagssolen när Johan slutade jobba. Bra dag. Att hänga med Johan och Ulrika är också något jag saknar så oerhört när vi bor så orimligt långt bort och nu fick vi ju ses nästan varje dag. Jag kan så sakna våra galna upptåg i Åbo när dom brukade komma med tåget på fredagseftermiddagen och stanna till söndagkväll och det var kulkulkul från morgon till kväll. Fest och skratt och sena kvällar och alltid, alltid pannkaksfrukost. Åh herregud, vilket utmärkt liv vi hade på den tiden. ❤ Hann ej med Åbo alls denna gång tyvärr men Borgå funkade lika bra.

Annat som bör nämnas är kvällssolen i Tolkis på sommaren. Och Tolkis över huvudtaget. Det är det här som är hemhemma. Här är jag uppvuxen och här älskar jag att vara. Det känns viktigt att ha en sådan här plats och nu menar jag liksom inte att ha en hemort utan snarare att ha ett specifikt ställe som man alltid tänker på när man tänker ”hem”. För mig är just den här vyn en av dem som först kommer upp när jag tänker ”hem” och vilken fantastisk vy sen. ❤ Det här var en sen kväll efter en regnig dag och mamma och jag gick en kamerapromenad ner till dammen innan läggdags.

Samma damm från ett annat håll en annan kväll.

Mer Tolkis. Grönskan. De höga tallarna. Mossan. Myggorna. Blåbären. En morgon gick vi en promenad med pappa i skogen ute vid Sillviken. Det här är en promenadstig som betyder jättemånga olika saker för mig iom att jag vuxit upp alldeles i närheten och varit här så många gånger. När Scott kom till Finland för allra första gången och jag fortfarande var kvar i London så bodde han hos mina föräldrar och då tog dom med honom ut på naturpromenad just hit och han fotade Karl Johan-svampar och var allmänt fascinerad av omgivningen. Tycker det är så himla fint att det var just här han hade sitt första möte med den finländska naturen. Sen minns jag särskilt en gång när vi gick hit ut hela familjen bara några dagar innan jag flyttade till London för första gången också. Så ja. Viktig skog alltså.

Borgå. Även om har jag har ett love-hate förhållande till hemstaden så saknar jag den alltid. Den här gången var det svårt att komma in i rutinen och jag kände mig så bortkommen i flera dagar innan jag kom på att det var okej. Verkligen hatade att vara i Borgå. Kände så starkt att jag inte hörde hemma liksom och det var både en chock samt väldigt sorgligt att liksom inte känna sig välkommen. Vet ärligt talat inte varifrån den känslan kom men så en dag var den som bortblåst. När Susanna kom och hälsade på från Göteborg var jag och Borgå vänner igen och jag visade henne runt i min fina lilla stad trots att vädret inte var på vår sida. Här var hennes sista dag och vi hade ätit Kotipizza och varit ute vid jättegrytorna i Askola som är en grupp stora ”hål” i berget som härstammar från istiden. Bra minnen från grytorna också genom åren. Både från barndomen med blandat folk och så en tur som vi gjorde sommaren 2009 när Scott och jag bodde i Borgå över sommaren.

I matväg har jag saknat salmiakki i glass och framförallt i choklad – åt kanske uteslutande godis i någon form av salt lakrits under mina fyra veckor. Salt lakrits eller Lumi-Pantteri. Har vi något godare godis alltså!? Helt idealiskt! Förglömmas bör ej heller klassikern Pätkis. Ryktet säger att den också ska bli glass framöver. Hoppas på en bestående produkt och inget Limited Edition bajs så det säkert finns att köpa nästa gång jag gästar. Annars får ni frysa in och spara. Vidare har vi sill i olika smaker, Oltermanni-ost, rökt lax, stekt gös och rågbröd. Alla dessa bröd alltså. Som jag sa ovan kan man tydligen i Finland leva ett helt normalt brödliv utan vete. Avunden!!

En udda avvikelse var när jag skulle resa hem och igen skulle ha med mig egna snacks och fick ett infall och köpte Pandas chokladrussin. Måste varit 1992 man åt sådana senast. Hela asken kom hursomhelst oöppnad ända hem hit till Albury och sen sparade jag den i flera veckor ända tills jag var PMS-desperat i lördags och håglöst hällde i mig 95% av innehållet utan att tänka på annat än att det var socker och att min kropp behövde socker. Åt sedan de sista igår med andakt. gudars så goda!

Snyggast

Berlinmuren.

Splitternya Converse när dom fortfarande är kritvita.

DSC_0115

Min syrra. ❤

Sötast

En dapple dachshund i Berlin.

Kirschicka Kaurila. ❤

Mest tacksam över

Min familj. Att Mamma och Pappa kunde ta semester när jag var där och att dom planerade sin Zürich-resa till exakt samma tidpunkt som jag var ute på vift för att maximera vår tid tillsammans. Att vi iaf fick sommarvärme i Prag & Berlin. Att Susanna kom hela vägen från Göteborg för att träffa mig och att mina föräldrar var så fantastiska värdar. Skjutsade omkring oss, lånade ut bilen och handlade hem en massa finska delikatesser till oss att smaka på. Att uniflickorna reste från olika delar av landet med kort varsel också för att träffa mig. Att så många av mina vänner fortfarande vill och orkar hålla kontakten efter drygt fyra år och att så många fortfarande tog sig tid att ses en eller flera gånger. ❤

Det roligaste

Det roligaste var utan tvekan att träffa alla vänner igen. Oavsett om det var fikor, picnics, klassträffar, 30-årskalas med 200 pers, torgkaffen, långlunchar eller snabblunchar på Sabaaii med blandat folk som bara flyktigt kände varann men som alla stod mig nära. Allt var guld.

Det sorgligaste

Se ovan. Att skiljas.

Höjdpunkter

Skogspromenad med Pappa. Den här skogen. ❤

Prag med min Lina. Och inte minst att hänga i den mysiga lägenheten.

Systerhäng. ❤

Berlin.

Skandinaviskt sommarväder i två dagar.

Utomhusteater med Syrran, Mamman och Styvfamon. ❤ Älskade gäng.

Susannas visit. ❤

Sista intrycket

Hur lugnt och stilla det är på Helsingfors-Vanda en fredagskväll strax innan midnatt. Och hur vacker och vit en finländsk sommarnatt kan vara.

6 kommentarer

Ta mig tillbaka

Alltså det här med bloggpaus och att catcha upp. Så. Överväldigande. Fyra veckor av resa och så fyra veckor hemma efter det. (Shit har det faktiskt redan gått fyra!?!?) Jag hade ambitionen att sätta mig vid datorn och skriva en Europa-uppdatering. Med kamerabilder och allting. Men det känns som ett helkvällsprojekt. Kör en mobilversion nu istället när jag ändå sitter i bilen på väg på lördagshäng i Melbourne. Problemet är att jag har väldigt få bilder på telefonen eftersom jag verkligen gick runt med systemkameran för det mesta. Tur i oturen är ändå att de som finns är från mitt highlight – nämligen Prag och Berlin.imageBara några dagar efter Europaankomsten hittade jag mig på Helsingfors-Vanda igen. Det var grått och regnigt och vi var alla ganska glada åt att komma lite söderut. Pappa och mamma var med också-dom skulle till Zurich bara någon timme innan mitt flyg till Prag avgick. Efter att dom åkt hängde jag själv medan jag väntade på boarding och jag minns att jag bara hade lite lagomhöga förväntningar. Tänkte liksom ingenting särskilt förutom att jag var jätteexalterad över att få träffa Lina igen. Vi har ju 10-årsanniversary i år och trots att det blir långt mellan träffarna så älskar jag den tjejen så himla mycket. imageJag anlände några timmar tidigare så satte mig på flygplatsen med en bok. Herregud känslan att få läsa något annat än kurslitteratur. Såg folk komma och gå. Började känna förväntan. Europa. ❤image

Sedan kom hon. Som en fnittrande virvelvind hittade hon fram till mig på flygplatsen utan att ha läst mitt meddelande om var exakt jag befann mig. Vi kramades och det tog kanske tio minuter och så kändes det igen som om vi aldrig hade varit ifrån varann. ❤ Samma eftermiddag satte vi oss på ett café och åt världens godaste fisk och pratade i timmar. Som jag hade saknat henne.imageHela Prag var bara för underbart! Vi hade inga klara planer och hade inte läst på om vad man skulle se och göra så vi bara gjorde det som föll oss in. Första kvällen var vi uppe vid slottet och turistade och så flöt vi med folkmassorna inne i gamla stan nästan varje dag. Men annars gjorde vi nog Prag på vårt eget sätt. Satt och fikade och tittade på folk. Åkte spårvagn ut till förorten och gick på pedikyr på en sunkig salong. Gick på supermarket och kollade in produktutbudet. Tycker mindre om att se sevärdheter än att just åka ut tillförorten. Sitta på spåran tills alla andra turister gått av och börja känna av vad Prag kanske är på riktigt.imageSista morgonen åt vi frulle i lägenheten som vi brukade och jag satt i fönstret och kände att jag inte ville lämna. Helst någonsin. Inte stan och inte lägenheten heller för den delen. Jag tror t.ex att jag aldrig i hela mitt liv har sovit så gott som jag gjorde här.imageMen vi hade ju ett tåg att hinna till så det var bara att packa ihop och ta spårvagnen och sedan tunnelbanan till stationen. Tyckte Prag var jättelätt att navigera i för övrigt. Förutom att vi på något sätt alltid hamnade vid det stora torget mitt i gamla stan hur vi än gick. Men alltså kollektivtrafiken verkade funka så himla bra och det var lätt att hitta.Mycket lättare än Berlin t.ex.
Tågresan var också angenäm. Vi satt i kupé tillsammans med en sovande tant, en kanadensisk backpacker och en tjeckisk snubbe som kunde engelska för att han bott i USA några år. Var jättekul att verkligen prata med någon som kunde berätta lite om Tjeckien och tjeckiskt vardagsliv. Jätteintressant också att se landsbygden flimra förbi utanför fönstret. Ville typ gå av på vägen och ta nästa tåg. Hinna se lite småstad också. Får bli nästa gång.imageNär vi steg av tåget hade vi hamnat i en helt annan värld. Berlin var en sådan överraskning på de flesta plan och det här var ett första möte som liknade det jag hade med London år2002. Det som ledde till en vistelse på ett och ett halvt år och en livslång saknad. Dessa städer alltså. Jag älskar ju nästan alla platser jag åker till och vill bosätta mig typ överallt. Vet inte vad jag hade väntat mig med Berlin var opretentiöst, sunkigt på ett positivt sätt, väldigt accepterande och prytt av regnbågar vilket alltid gör mig glad. Vi kände spontant att vi passade in och att vi var mer än välkomna. Lyckan när man märker att man trivs och man har två hela dygn kvar på sig att upptäcka.

image

image

image

image

image

imageDen kvällen åt vi tapas på en uteservering under tak medan det spöregnade utanför. Resans enda regnskur och vi sitter under tak och har det mys!! Sedan drog regnet förbi och vi gick en upptäcktsfärd i en stadsdel som jag inte har någon aning om vad den hette men det var många hipsters, många restauranger och mycket street art. Älskade den där kvällen. Luftenvar magiskt och ljuset var på ett visst sätt som det bara kan bli när det liksom reflekteras av regnvåt asfalt. Var så där löjligt lycklig igen.image

imageDagen efter tog vi oss till East Side Gallery. Det blev en omväg ut till förorten innan också där vi såg spännande ödehus och betraktade söndagsberlinare på hipstercafé vilket var nice. Men muren alltså. Fattade inte att det skulle vara så starkt. Kände stämningen trots människomassorna och så var det så snyggt! Älskar ju välgjord graffiti!imageGraffiti fanns det annars gott om. Fast allt var ju inte lika snyggt som muren förstås. Hur som helst så fick jag definitivt mersmak för Berlin. Och att resa med min tjej funkade såå himla bra. Idealiskt faktiskt.

Lämna en kommentar

20 juni 2015

Nu gick det igen en liten evighet mellan inläggen. Saken är den att jag förvisso mobilbloggat lite då och då men när jag sedan försökt publicera har det inte funkat. Wifinätverk som kickat ut mig eller telefonen som bara vägrat. Sen när jag försökt igen har det draftade inlägget försvunnit… Men ett finns tydligen kvar. Publicerar det nu istället och så fortsätter vi som om inget hade hänt. Tillbaka till den 20 juni 2015 och Tullamarine Airport nu alltså.

Sitter på flygplatsen och ska strax boarda. Har försökt tänka efter hur det riktigt känns att åka till Europa. Till Finland. Men det blev en till hektisk vecka efter den lika hektiska tentveckan och det var avskedsmiddagar (jag vet, fyra veckor brukar ej innefatta avskedsmiddagar men vi är ej som alla andra) och basketmatcher och kursböcker som skulle köpas och andra som skulle säljas. Packning och presenter som skulle inhandlas. Och så var det tandläkare och optiker och glasögonval och annual reviews på jobbet. Alltså SOM jag har stressat!
Sen kom ju fredagen och vi körde pizzaperjantai som vanligt. Hängde med hundarna framför brasan och sov en extremt kort natt. Åkte hemifrån vid fem i morse och nu sitter jag alltså här. Försöker minnas om jag hunnit känna nånting alls.
Nu när jag befinner mig här mitt i detta som jag väntat på i ett halvår får jag blandade känslor. Mitt pass säger att jag ska åka hem. Men hela min hjärna har småpanik för att jag ska åka hemifrån. Hjärtat är 50/50. För självklart är jag alldeles uberlycklig för att få åka till mina rötter, till min familj och mina vänner. Till min lilla stad och mina smultronställen vid havet. Mina minnen.
Samtidigt har jag haft gråten i halsen flera gånger den här morgonen. Delvis för att det är så förbannat svårt att skiljas från han den där rödhåriga som jag tycker så mycket om. Även om det bara handlar om fyra veckor. Men det är också något annat. Något med Australien som gör att jag både vill och inte vill lämna. Ens för fyra veckor. Kanske är det huset, hemmet. Tryggheten och stoltheten i allt arbete vi lagt ner och oron för detsamma. Eller så är det obehaget i att ha allting med uni fortfarande lite i löst luften inför nästa termin. Att lämna ett kaos som man vet att man behöver reda upp om en knapp månad. Eller så är det helt enkelt bara gummiträdens silhuetter mot solen som stiger i öst bakom kullarna längs motorvägen från Albury till Melbourne.
Oavsett så är det meno nu. Idag var ändå historiskt på det sättet att jag stolt gått omkring med mitt finska pass, med lejonpärmen uppåt. Tidigare har jag alltid vänt pärmen neråt i hopp om att slippa identifieras med alla andra finländska turister i sockor och sandaler men idag alltså. Stolt med lejonet på display. Kanske sista gången jag reser internationellt med enkel nationalitet nu. Kanske sista chansen att visa solidaritet med sandalerna. 🙂
Så nu sitter jag här vid gate 20 och väntar. Folk har börjat köa så det verkar vara på gång. Nu hörs vi nästa gång på europeisk mark.
Bonus: När jag gick genom securityn så frågade han gubben hur jag tänker ta mig från Singapore till Helsinki. Tvekade en stund, sen ba med flyg. Helt pokkana. Tog nästan 30 sekunder innan jag fattade att han menade vilket bolag.

Lämna en kommentar