I morse blev hundträffisen med Vilma inställd (hon har en ny mops som vi sku träffa för första gången!!) så istället fick Scott och jag äntligen chansen att åka upp till the high country för att hämta ved. Förra året var han uppe flera gånger och varje gång skröt han efteråt hur fint det är där uppe. Och roligt. Men inte en gång kom jag iväg.
Men idag så. Utan studiemåsten och akuta renoveringsprojekt blir man en så medgörlig människa. Säjer ja till så många fler saker. Så idag packade vi fredagens pizzarester och körde iväg med flakbilen. Genom de vackra landskap som omger den här staden. (Som jag älskar naturen här i vårt område!)
Efter en trekvarts bilfärd kom vi fram till en av uppsamlingsplatserna där delstaten Victoria tillåter privatpersoner samla ved för hemmabruk under vissa tider av året. Det var dimma där vi svängde av stora vägen men uppe i bushen var det klart och solsken. Tyst och stillsamt. Vi hittade en glänta och satte igång. Scott sågade med motorsåg och jag högg mindre klabbar med yxa av de enorma trästycken han sågade av fallna trädstammar. Vissa upp till 70 cm i diameter. Sen staplade vi på flaket och började från början. Det var tungt och arbetsamt och alldeles jätteroligt! Jag älskar att ta ut mig så där. Kände dessutom lika som när jag restaurerar gamla möbler. Att jag helt glömmer tid och rum och låter kroppen arbeta medan hjärnan liksom går in i något slags meditationsskede. Två ton släpade vi hem allt som allt. För vi gjorde minsann två turer. Åkte bara hem och lastade av och gjorde kaffe innan vi åkte tillbaka igen.
Sen hände det förstås en typisk Scott-grej också. Plötsligt behövdes ett alldeles nödvändigt verktyg till sågen som han kom på att han lämnat hemma. Tur i oturen var att vi hörde röster en bit bort (det var så tyst i luften och ekade något ofattbart) så han gick bort för att låna verktyg. Och kvar stod jag mitt i den australiensiska urskogen bland 30 m höga gumtrees med en yxa i handen. Det kändes fullkomligt overkligt. Att jag, en liten finlandssvensk människa som ursprungligen var avsedd för en helt annan miljö befann mig just där. Och helt ensam i det starka, ljudlösa solskenet. Har upplevt det förr (exempelvis under stjärnhimlen här, mitt i natten, i tystnaden) och det blir liksom som en existentiell minikris fast på ett positivt sätt. Hur i all världen hamnade jag just här? Det är stort och känns som att det har betydelse för ens identitet. För en sak är säker. Att dagar som dessa gör att jag etablerar min Aussie identitet lite mer. Jag fullkomligt ÄLSKAR det här fantastiska landet och jag är så lycklig och tacksam att jag fick en orsak att bosätta mig just här. ❤
På vägen upp. Magin!!
Framme. Innan jag förstod vad jag gett mig in på.
På god väg.
Med hjälp av motorsåg made in Sweden.
Lilla Lotta 